Klockan är strax efter 01 en fredag i augusti & jag kan inte sova.

Bakfull efter onsdagen drog jag, Sanna & Anna in till Göteborg och kollade på Oskar Linnros på Kulturkalaset. Hade hört från bekanta att hans spelningar inte är särskilt bra, men fan vad fel dom hade! Jag, Oskar & cirka 4999 glada åskådare sjöng oss hesa medan vi hoppdansade till Debut.

Lagom till ösregnet som aldrig skulle ta slut tog Teddybears plats på Götaplatsen. Och plötsligt kändes Göteborg som New York. Det spelade ingen roll att jag frös och att kinderna var svarta av mascara & eyeliner. För vem kan låta bli att dansa till Cobrastyle?

Känner mig övergiven. Är ensam hemma. Huset är tyst, om man bortser från lillebror & hans fula kompis på övervåningen. Fan vad jag stör mig på hans fula kompis. Han kan fan aldrig hålla käften den jävla tjockisen.

Letade upp en ledig plats nära utgången medans jag väntade på vännen. Han skulle göra mig sällskap inne i bruset, men nu pratade han med sina gamla klasskompisar på andra sidan rummet.

Kollade klockan på mobilen, 00'38. Då satte sig en kille bredvid mig. Han presenterade sig själv med ett leende. Han frågade vad jag gjorde här ensam. Jag sa att jag väntade på en vän & nickade bort mot andra sidan golvet. Han sa att han kunde hålla mig sällskap. Han började prata om vad han och hans kompis hade gjort tidigare på kvällen. Jag brydde mig inte så mycket, ville bara gå därifrån. SMS från Sanna, hon kunde inte somna. Jag svarade inte, det fanns ingenting att säga. Han ställde en fråga, jag svarade artigt. Han log, jag tittade på honom. Han hade glasögon & håret samlat bakom örat. Han var söt.

Nu hade vännen på andra sidan fått sällskap av en full tjej, hon kunde knappt stå upprätt. Men det spelade ingen roll, nu när den söta killen utan namn höll mig sällskap. Under hela tiden tänkte jag på hur mycket han påminde om en vän från ett annat liv, fast mognare och med ett jobb. Och hur mycket Sanna hade gillat honom. Jag tänkte så mycket på hur bra Sanna hade tyckt om honom, att jag glömde vad jag själv tyckte. Efter en kvart var vännen från andra sidan rummet tillslut fri. Jag sa hej då till den nu namnlösa killen och drogs in mot baren där bruset var ännu högre. Strax därefter såg jag honom gå ner för trappan och ut på kullersten själv. Jag tänkte inte mer på honom den kvällen, men nu ångrar jag att jag aldrig bytte nr med honom.

Varje år i hela min existens har vi spenderat en del av sommaren vid Danmarks kust. Där finns en liten by, Bønnerup. Det är den mysigaste byn jag vet. Så mysig att det kändes fel att vakna upp i min egna säng.

Coldplay - Life in technicolor

Jag har spenderat mitt liv i en annan värld den senaste veckan. I den världen går det inte att skilja på onsdag och söndag. Där är inte natt natt & dag dag. Där finns ingen tid att rama in ditt liv med, inga gränser att stoppa dig från att göra ditt livs bästa misstag. Bortförklaringar existerar inte i denna värld, bara skratt att fylla tystnaden med.

Jag saknar tiden som var. Då fanns inga mulna söndagar. Dom existerade inte. Nu finns bara en jämn besvikelse i luften, en stank som förorenar oss med likgiltighet. En tanke som säger att vi har haft vårt roliga. Hjärntvättar oss att tro att det är dags att gå vidare. Att det är så här det ser ut nu.

Som den där tomheten man känner efter man vaknat upp från en dröm och sakta börjar förstå att i det verkliga livet finns ingen rosa himmel, bara mulna söndagar. Att 2009 bara var en illusion av kärleken, ungdomen & friheten.
Att vår sanning var en lögn.

Men vi vore idioter om vi gav upp vår rosa himmel frivilligt.

Tommy köpte en enkelbiljett till Australien. Nu har han bott där i en månad. Jag har hört att han trivs. Dom säger att han har träffat en tjej & vädret är visst fint.

Jag kommer inte ihåg sist vi pratades vid, Tommy & jag. Vi hade inte tid till det, vi var bara två trötta själar påväg hem. Men jag är lika glad för honom ändå. Jag antar att hans historia tröstar mig. För kungsbacka kommer aldrig bli vårt slut.

Jag kan inte skriva längre. Inte sen jag fick en sådan fin kommentar av Frida. Nu blir det bara en massa kryptiskt, försök till poetiskt, svammel om längtan till ändlösa sommarnätter & kärleksfulla mornar. Oväsentlig skit.

Kan jag bara inte hålla käften.

Ta mig ut till Rissne baby!

Nu drar vänner till kärlekens festival. Medans jag sitter på ett kontor så långt borta från händelsernas centrum det bara går, så ska de leva i en paradox till den verkliga världen.

Och medans jag tänker på dem, så kommer dom inte ägna en endaste tanke åt mig, för de kommer ha fullt upp med att klampa runt i leran med höga gummistövlar. Dansa på stora gräsplättar. Hångla med främligar. Bo i alldeles för små tält med alldeles för många människor. Köpa frukost i ett av alla kebabstånd. Sjunga sig hesa till världens bästa musik. Dom kommer inte ha tid för mig, för nu ska de upptäcka hur livet kan vara en sommar i Borlänge.

Och om det skulle regna, så bryr de sig inte. För ingenting spelar roll på kärleksfestivalen.

 

Håkan Hellström - Mitt Gullbergs kaj paradis

Lyssnar på Håkan Hellströms samlade singlar. Minns tio år tillbaka.
Jag minns den där sommaren när vi smygrökte bakom huset.
Eller när vi satt i storebrors rum och sjöng oss hesa.
Och jag minns min första fylla i en stuga i dalarna.
Eller sommaren vi blev kära i livet. När vi var odödliga och kärleken bodde i våra hjärtan. Och hur ont det gjorde när allt dog ut. Jag minns allt. 

Firade midsommar i ett okänt hus i Vallda.