Jag vet att jag har slängt bort många vänner. Och kanske var det dumt, men jag saknar dem inte. Inte som jag skulle sakna Louise.

För det kommer komma dagar jag inte kommer vilja vara mig själv. 
Och det kommer komma nätter som jag får gå ensam hem. 
Men då vet jag att hon väntar på mig där, vid busshållplatsen.

Jag har känt henne sen jag var åtta. Och även om vi inte alltid har varit på samma ställe i livet. Och även om vi har tappat varandra några gånger, så har vi alltid hittat tillbaka till varandra.

Jag vill inte slänga bort Louise, hon är för fin för det. Hon är en bra vän. Louise håller alltid min rygg. Hon svarar alltid när man ringer.
Hon lyssnar alltid när man vill prata. Hon förstår mig, och de fåtal gånger hon inte gör det, så accepterar hon mig ändå. 
Ja, hon är fin, min Louise.