Markus Krunegård - Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp
Markus svek mig, igen. Denna gång var det skivinspelning som kom i vägen. Och varken hotellet eller tåget går att avboka. Så nu har jag & Sanna ett dygn i Lund framför oss. Utan Markus. Vad skall vi göra nu då?
Jag har fått så många fina sms de senaste dagarna. Det är få av dem som jag faktiskt tagit mig tid till att svara på. Jag har liksom inte orkat. Men bara för att jag inte har svarat, betyder inte det att jag inte har läst vartenda fina lilla ord. För det har jag.
En gång hade jag en farfar. Det har jag inte längre. Han försvann imorse någon gång. Det känns så konstigt att tänka att han var och inte är längre.
Jag är inte ledsen, jag vill inte vara ledsen. Men likt förbannat kommer det tårar när jag tänker på honom. Hur grå han var sist jag såg honom. Det han sa till mig den där regniga måndagen i september, hur han tog min hand och frågade om jag var hans. Jag brukade tycka att det var jobbigt när han ringde tre gånger om kvällen för att prata lite. Nu saknar jag hans röst som fan. Det sega Haallååååå'et, hur han brukade harkla sig och hur gott han skrattade. Han brukade påpeka att jag aldrig hälsade på som jag brukade.
"Jag vet, men imorgon kommer jag" svarade jag alltid. Men det blev aldrig så.
Jag kommer ihåg hur jävla hög volym han alltid skulle ha på TVn. Och hur förbannat blödig han var. Jag minns hur mycket han tjatade om att jag skulle bli blond igen. Och alla hans historier om hawaiitjejerna & danstävlingarna i Spanien. Hans stora elefantöron & den guppande magen. Hur han kunde få vem som helst att börja skratta när som helst. Hur gärna han ville hålla handen. Och hur jävla go han var.
Min farfar var speciell. Jag vet att det är något alla säger om sina farfädrar, men min farfar var verkligen speciell. Det är bara så jävla jobbigt att något som brukade få mig att skratta, nu får mig att gråta.
Igår bestämde jag mig för att testa Kicks webstore. 722 kr och ett dygn senare sitter jag nu med mitt köp framför mig. Den vita lilla lådan innehöll min absoluta favoritparfym Cinéma, ett läppstift från MAC & en liten present fylld med diverse parfym- & creme-prover. Varken parfymen eller läppstiftet går att få tag i lilla Kungsbacka, så från och med nu är Kicks webstore det bästa alternativet för mig.
Jag har en jobbig känsla i kroppen. Det känns som om jag har missat något. Som om alla lever livet medans jag sitter på standby & väntar på dekadensen.
Johan säger att om jag inte testar, kan jag inte veta. Att jag inte ska vara rädd, för ibland måste man ramla och slå sig lite. Jag vill bara inte ångra något.
Sanna är i USA. Det betyder billiga Converse till mig & mina vänner. Fast egentligen betyder det mest stress & feta mobilräkningar. Måste ringa & smsa alla, fråga om de menade amerikanska eller brittiska storlekar, om de ska ha höga eller låga, tjock eller tunn sula. Och vilken färg var det nu igen? Sen ska all denna information över till Sanna på andra sidan jorden.
Gaah! Mamma kommer inte uppskatta denna mobilräkningen.
Är allmänt deppig. Alla har planer utan jag. Som tur är har jag Louise. Hon knackade på dörren när jag var som deppigast med svullna kattallergiska ögon. I handen hade hon en Ramlösa & Kinapuffar. Hon är fin, min Louise.
Nu ska jag försöka lugna ner mig, be om ursäkt till Johan för att jag var en riktig bitterfitta emot honom & kanske ta mig tid till att måla en bild eller två.
En av ambulansförarna hade armarna fyllda med tatueringar. Håret var kortklippt på sidorna och ögonen såg uppriktiga & ledsna ut. Som om han var en av oss. Han pratade med en lugn & tröstande röst. Mina ögon var överens med mitt huvud, han var snygg. PANG! Dåligt samvete. "Vad är det för fel på dig Julie?!"
I Varbergs intensivavdelning är korridorerna gula & luktar död. Längs väggarna ligger gamla människor på sängar med hjul. Dom yrar och vrider huvudet fram och tillbaka. Jag vet inte om dom väntar på ett ledigt rum eller döden. Men dom skrämmer mig lika mycket för det.
Lite längre ner längs den gula korridoren ligger anhörighetsrummet. Där finns det en orange soffa och två fåtöljer. På en bänk ligger det tidningar om hundar & gamla bilar. I ett hörn står det kaffe och ett fat med kakor. Det är aldrig någon som äter av dom kakorna. Det är liksom underförstått att ingen är där för att fika.
I bilen hem satt vi tysta. Precis lika tysta som vi skulle vara resten av den söndagen och en bit in på måndagen. Istället för att prata isolerade jag mig i duschen. Jag stod där i 30 minuter den kvällen. Tänkte att ju mer och ju hårdare vattnet slog mot mina axlar, ju mindre ont skulle det göra. Ville få bort sjukhuset, ambulansföraren & lukten av död från min kropp. Men det spelade visst ingen roll hur mycket duschcreme eller schampo jag använde.
Jacqueline smsade. Produktionsbolaget hon jobbar på ska spela in Kristian Anttilas nya musikvideo, och hon undrade om jag ville vara med. SHIT! tänkte jag & blev jättenervös helt plötsligt. Jag kunde inte fokusera på någonting, än mindre jobbet & datorskärmen framför mig. Min hjärna kunde inte bestämma sig om det var något bra eller dåligt. Vill jag verkligen vara med i en officiel musikvideo? Och vad fan ska jag ha på mig?
Mamma säger ja. Simon säger ja, Jacqueline säger ja. Men jag vet ingenting.
Reste tillbaka i tiden. Till 2009 & kärleken. Såg honom springa ner för trappan. Han såg ut som vanligt men ändå så annorlunda. Som om han hade växt upp.
Och någon gång under Teenage Crime möttes våra blickar. Vi hejade aldrig på riktigt. Nickade nonchalant. Ville inte ställa till med en scen. Jag frågade hur han hade det, han sa att allt var bra. Jag tror han menade det. Han såg glad ut. Det var så många mer saker jag ville säga, så många frågor jag ville ställa. Men det fanns inga ord över. Istället kramades vi där i baren. Höll handen bakom ryggen. Dansade i cirklar. Höll om varandra och kramades på dansgolvet. Jag såg hur han försvann in i beatet. Jag ville följa med. Och medan de sista låtarna spelades dansade vi som Axl Rose med en hand i luften.
Han frågade om jag skulle följa med upp. Jag ruffsade honom i håret och sa att vi ses i framtiden. Det kanske var fel, och det ångrar jag nu. Men det fanns ingen tid. För bussen hem gick redan 2’45.
