Jag är så trött på människor som påstår att ju yngre föräldrar, desto bättre.
Att de skulle ha mer gemensamt med dem beroende på om de var 35 eller 55.
Vad vet dem?

Min mamma är 54 år & galen. Crazy I tell you!
Vi kan prata & skämta om allt. ALLT!
Från granntanten & den grövsta göteborgskan till de mest vulgära saker du kan tänka dig.
Still, är hon nästan tio år äldre än många av mina vänners föräldrar.
Men det skiter jag i. För det är som mamma säger, Man är inte äldre än vad man känner sig.

Åldern är bara en siffra. Något som är till för register & passkontrollanter.
En personlighet å andra sidan, är den du är.
Det är en stor jävla skillnad.

Var hos frisören idag.
I 7,5 timmar sprang jag från frisörstol till frisörstol.
Färga - vänta - tvätta – föna – färga – vänta – tvätta – föna osv osv.
Tänk er själva. Sju och en halv motherfucking timma!


Från svart till orange till brun till katastrof..

1,5 timme senare & resultatet för en heldag i frisörstolen.
En timma till & jag hade krävt OB-tillägg.

Worst part, jag ska troligen dit nästa vecka igen.

Nervös.
Morgondagen kommer med förändring.
En förändring som kan förstöra mitt liv. I alla fall de närmaste veckorna.
Stjäla tid från vänner. Bannlysa de galna utekvällar. Och ge mig omåttligt med ångest.
Men det jag befarar mest av allt, är att den ska ta bort det som är mig i mig.

Jag har alltid vetat att det skulle sluta såhär. Men inte att det var så nära. Kanske ska ställa in allt?

Äsch, sluta vara så melodramatisk.
Tönt.

Tisdag, 15’31.
Nackspärr.
Det regnar ute.
Magen kurrar. Hungrig.
Vill ha godis. Chips & godis. Och Loka.
Orkar inte gå ur sängen.
Det blir en banan istället.

Är det detta man kallar comfort food tjugohundranio?
Blä.

Nackspärr, dag två.
Klockan är snart 14, och jag ligger kvar i sängen.
Browsar nätet. Läser bloggar. Drömmer mig bort på diverse webshops.

Vill ha förändring. I garderoben, håret, tillvaron.
Men förändringar kostar pengar, och just nu har jag ont utav den varan.
Fan att saker jag vill ha, men inte har råd med är mycket mer rogivande än saker jag har råd med, men inte vill ha.
Suck.

Kommer ni ihåg augusti. Då man kunde sova till tolv utan att få ångest. Då man kan dra runt i staden timme ut & timme in, helt utan anledning. Då man kunde ligga framför TVn och zappa fram och tillbaka utan att behöva känna ”Fan, jag måste ta tag i sitt liv”. Den tanken fanns inte.
Men det var augusti, och nu är det september.

Jag var på min första arbetsintervju för en vecka sedan. För Poolen.
Det var en dam med underligg lugg som pratade, kopierade & visade blanketter om vartannat i fyrtiofem minuter. Jag slutade lyssna efter sju.
En halvtimme in i leken frågade om mig en fråga. Jag svarade nej. Följt utav ett ”..eller ja.. Vad var frågan förresten?”
Jag skrattade. Hon skrattade.
Ännu fler papper kopierades.

En minut senare var tankarna riktade mot alla kort på väggen igen.
Jag undrade om alla barnen var hennes.
Varför den andra såg så annorlunda ut jämfört med den förra.
Vilken tråkig arbetsmiljö hon hade.
Om det faktum att allt i detta lilla rum gick i samma färg, beige. Väggarna, stolarna, kläderna, håret. Till och med hennes personlighet var beige.
Är det möjligtvis hennes favorit färg? Eller var det bara en galen slump?
Och vem fan hade klippt hennes lugg?

Hon kollade på min adress. Hon sa att hon kände mina föräldrar. Och att hon skulle ringa snart.
Hon ställde sig upp. Jag fattade hinten. Tog henne i hand, la ner alla de kopierade papperna i väskan och tackade för mig.

Nu har det gått en vecka, och hon har inte ringt än.
Subba.

Det var måndagkväll.
Jag var trött, eländig & arbetslös.
Och jag hade nackspärr. 

Inget på TV. 
Spotify krånglade.
Och jag orkade verkligen inte gå ner och umgås.
 
Så jag gjorde det enda rätta.
Och numera har även jag en blogg. Min blogg.
Smaka på det. Känn på det. Förstå det.

Storhetsvansinne, precis som resten av Sverige.