En gång hade jag en farfar. Det har jag inte längre. Han försvann imorse någon gång. Det känns så konstigt att tänka att han
var och inte
är längre.
Jag är inte ledsen, jag vill inte vara ledsen. Men likt förbannat kommer det tårar när jag tänker på honom. Hur grå han var sist jag såg honom. Det han sa till mig den där regniga måndagen i september, hur han tog min hand och frågade om jag var hans. Jag brukade tycka att det var jobbigt när han ringde tre gånger om kvällen för att prata lite. Nu saknar jag hans röst som fan. Det sega
Haallååååå'et, hur han brukade harkla sig och hur gott han skrattade. Han brukade påpeka att jag aldrig hälsade på som jag brukade.
"Jag vet, men imorgon kommer jag" svarade jag alltid. Men det blev aldrig så.
Jag kommer ihåg hur jävla hög volym han alltid skulle ha på TVn. Och hur förbannat blödig han var. Jag minns hur mycket han tjatade om att jag skulle bli blond igen. Och alla hans historier om hawaiitjejerna & danstävlingarna i Spanien. Hans stora elefantöron & den guppande magen. Hur han kunde få vem som helst att börja skratta när som helst. Hur gärna han ville hålla handen. Och hur jävla go han var.
Min farfar var speciell. Jag vet att det är något alla säger om sina farfädrar, men min farfar var verkligen speciell. Det är bara så jävla jobbigt att något som brukade få mig att skratta, nu får mig att gråta.
Fan vad jag kommer sakna dig farfar.
