Jag saknar tiden som var. Då fanns inga mulna söndagar. Dom existerade inte. Nu finns bara en jämn besvikelse i luften, en stank som förorenar oss med likgiltighet. En tanke som säger att vi har haft vårt roliga. Hjärntvättar oss att tro att det är dags att gå vidare. Att det är så här det ser ut nu.

Som den där tomheten man känner efter man vaknat upp från en dröm och sakta börjar förstå att i det verkliga livet finns ingen rosa himmel, bara mulna söndagar. Att 2009 bara var en illusion av kärleken, ungdomen & friheten.
Att vår sanning var en lögn.

Men vi vore idioter om vi gav upp vår rosa himmel frivilligt.

Tommy köpte en enkelbiljett till Australien. Nu har han bott där i en månad. Jag har hört att han trivs. Dom säger att han har träffat en tjej & vädret är visst fint.

Jag kommer inte ihåg sist vi pratades vid, Tommy & jag. Vi hade inte tid till det, vi var bara två trötta själar påväg hem. Men jag är lika glad för honom ändå. Jag antar att hans historia tröstar mig. För kungsbacka kommer aldrig bli vårt slut.

Jag kan inte skriva längre. Inte sen jag fick en sådan fin kommentar av Frida. Nu blir det bara en massa kryptiskt, försök till poetiskt, svammel om längtan till ändlösa sommarnätter & kärleksfulla mornar. Oväsentlig skit.

Kan jag bara inte hålla käften.

Ta mig ut till Rissne baby!