Hemmahelg.
Känns segt. Och ensamt. Jag saknar Sanna. Rökmaskiner.
Och alla våra partypeople.

Ska rita, skriva, klippa, lyssna på musik & äta mjölkchoklad.
Eller så kanske jag drar ut.

Har inte skrivit något här på en evighet. Har inte orkat, inte brytt mig.
Loggade in, godkände några kommentarer & såg att jag fortfarande hade ett par läsare.
Blev förvånad. Blev glad. 
Och plötsligt fick jag en lust till att börja uppdatera här igen.

Julstress, nyårsfest & ett nytt år har skett sen sist.
Träffat gamla vänner, träffat nya. Införskaffat en systemkamera (!)
Har avlagt de bästa av nyårslöften & hängt med Sanna.

Nu förbereder jag mig för ett killer year fyllt med resor, äventyr, skratt & kärlek.

Jag lurar.
Alla.
Utom jag.
Fan.

Jag hade en gång en kort romans med Daniel Craig.
Det varade inte länge. Men åh, vad fint det var.
Jag & Daniel Craig. Daniel Craig & jag.
Han var min egna 007. Jag var hans Miss Moneypenny.

Vi gick på marknader i Camden. Busringde till Mads Mikkelsen. Och hade picnic i Hyde park.
Dagen innan jag åkte hem ristade vi in våra namn i den stora eken. Vi sa att så länge eken står där i Hyde, så länge skulle vi älska varandra.

Allt jag har kvar nu är ett kort.
Jag tittar på det ibland & tänker på eken i Hyde.

Tog en tur till Ullared & besökte Ge-Kås häromdagen. 
Utöver hagalna människor, trehundratusen schampoflaskor & en oändlighet utav köer, så mötte vi sveriges sötaste Morgan. Han var glad och sa att nästa vecka är han med extra mycket på TV.

Mamma ville ta en bild. Jag ville gå därifrån.

Tog en spontan tur till Freeport med Sanna för ett
very important people-möte med resten av grädden.
Åt lite snittar, drack lite drinkar & njöt av prissänkt fashion.

Kvällen tog vidare på Karma. Åt sallad, pratande framtid & lekte
Pest eller Kollera. 
Som avslut på veckan blev det lite förlöjligande av Paula Roberto i biostolen.

Helt OK söndag, helt OK.

Det var tyst. Alla sov, alla utom jag.
Jag hölls vaken av att telefonen ringde. Tre gånger hade den hunnit ringa denna onsdagsnatt. Jag vågade inte svara. Jag var rädd att det hade hänt något. Tänkte på farmor & farfar. Jag ville inte vara den första som hör.
Då lät jag hellre telefonen ringa.

Det blev tyst. Vinden vinde inte längre. Huset knakade inte mer. Tystnaden var överallt. 
Kände mig liten. Svag. Hemsk.
Jag hatade mig själv för att jag inte vågade svara.
Nästan lika mycket som jag hatar när telefonen ringer en onsdagsnatt. 

Telefonen ringde en fjärde gång. Pappa svarade. "Jag kommer" sa han.
Och plötsligt var huset lika tyst igen. Knäpptyst.

Lurar mig själv lite. Det är allt jag gör.

Bild lånad från NotebookDoodles.

Kände mig lite likgiltig.
Bestämde mig.
Kände mig mer likgiltig.
Ångrade mig & trotsade mig själv.
Total & utter failure
Nu är jag både likgiltig & lite deprimerad.