Det var tyst. Alla sov, alla utom jag.
Jag hölls vaken av att telefonen ringde. Tre gånger hade den hunnit ringa denna onsdagsnatt. Jag vågade inte svara. Jag var rädd att det hade hänt något. Tänkte på farmor & farfar. Jag ville inte vara den första som hör.
Då lät jag hellre telefonen ringa.

Det blev tyst. Vinden vinde inte längre. Huset knakade inte mer. Tystnaden var överallt. 
Kände mig liten. Svag. Hemsk.
Jag hatade mig själv för att jag inte vågade svara.
Nästan lika mycket som jag hatar när telefonen ringer en onsdagsnatt. 

Telefonen ringde en fjärde gång. Pappa svarade. "Jag kommer" sa han.
Och plötsligt var huset lika tyst igen. Knäpptyst.