The View - Shock horror
Smakade på sommaren idag. På riktigt. Kisade hela vägen ner till bussen.
Det känns som det var länge sedan vintern härskade. Snart fyra veckor sedan den där lördagsnatten när diktaturen rasade.
Sen dess har inte världen varit densamma.
Du hade svarta kläder och svarta skor Det blev aldrig sagt men det var så stort Det finns ingenting som jag inte skulle ha gjort För att få bli din, för att få va med dig Men det var liksom aldrig upp till mig Jag kanske är dum, men innan du dör Kommer du också fatta att du också är dum
Markus Krunegård - Jag är en vampyr
Hur vet jag att jag känner dig, och du känner mig?
Vad är det för skillnad på att känna någon & bara vara bekant?
Var går gränsen för att känna & bara känna till?
Är det när man hejar på varandra när man ses på stan? Är det när man vet vilket fotbollslag den andre hejar på? Är det när man blir kompisar på Facebook?
Jag har tänkt på det ett tag nu. Men jag kommer ingenstans i mina funderingar. Det gör ingen annan som jag känner heller, om jag nu faktiskt känner dem. Svårt.
Telefonen ringde. Han sa inte ens hej. Jens alltså.
- Sover du?
- ..Lite kanske..
Jag ville inte prata med honom. Istället tittade jag ut ur fönstret.
Solen hade gömt sig. Träden var nakna & fåglarna tysta.
Världen var beige & tillintetsägande. Precis som Jens.
Hans röst var dov, som om han viskade fram orden.
Då & då flikade jag in med "mmh" & "jaha".
Jag undrade över vad han ville. Egentligen.
Vad jag ville. Egentligen.
Om vad som skulle hända om jag aldrig flyttar till London,
aldrig blir kär & aldrig slutar leva i det förflutna.
Tänk om jag blir lika beige & tillintetsägande som Jens.
Efter en minut tog hans ord slut. Han försökte komma på ett bra sätt att avsluta. Men det fanns inget. Det finns det aldrig.
