Telefonen ringde. Han sa inte ens hej. Jens alltså.

- Sover du?

- ..Lite kanske..

 

Jag ville inte prata med honom. Istället tittade jag ut ur fönstret.

Solen hade gömt sig. Träden var nakna & fåglarna tysta.

Världen var beige & tillintetsägande. Precis som Jens.

Hans röst var dov, som om han viskade fram orden.

Då & då flikade jag in med "mmh" & "jaha".

Jag undrade över vad han ville. Egentligen.

Vad jag ville. Egentligen.

Om vad som skulle hända om jag aldrig flyttar till London,
aldrig blir kär & aldrig slutar leva i det förflutna.

Tänk om jag blir lika beige & tillintetsägande som Jens.

Efter en minut tog hans ord slut. Han försökte komma på ett bra sätt att avsluta. Men det fanns inget. Det finns det aldrig.