Jag tatuerade mig för en vecka sedan. Ett ankare på handleden.

Ingen visste om det. Bara jag, mamma & Thorleif tatueraren.

 

Halvtimmen innan jag somnade kvällen innan var jag hur nervös som helst. Jag hade hört så många skräckhistorier om hur fruktansvärt ont det gör. Men jag hann aldrig bli nervös när det väl gällde, för jag & mamma hade försovit oss. Det var nog bra så ändå.

 

Jag var rädd att jag skulle ångra mig efteråt. Att jag skulle kolla på min handled i framtiden & känna ångest. Men när jag väl satt där i stolen med en hackande nål i armen så var allt självklart. Ankaret betyder något för mig. Det står för hoppet, det finaste som finns.

Jag tycker att det är viktigt att det du kommer bära med dig resten av livet betyder något. Att du kan stå för det när du är 32 likaväl som 87. Det kommer jag göra.

 

Och ja, de där skräckhistorierna var sanna, delvis.

Det gjorde ont som fan, delvis.

Men det var det värt, nu när mitt lilla ankare sitter där.

Och nej, jag ser inte fram emot när jag måste fylla i den igen.