Kommer ni ihåg augusti. Då man kunde sova till tolv utan att få ångest. Då man kan dra runt i staden timme ut & timme in, helt utan anledning. Då man kunde ligga framför TVn och zappa fram och tillbaka utan att behöva känna ”Fan, jag måste ta tag i sitt liv”. Den tanken fanns inte.
Men det var augusti, och nu är det september.

Jag var på min första arbetsintervju för en vecka sedan. För Poolen.
Det var en dam med underligg lugg som pratade, kopierade & visade blanketter om vartannat i fyrtiofem minuter. Jag slutade lyssna efter sju.
En halvtimme in i leken frågade om mig en fråga. Jag svarade nej. Följt utav ett ”..eller ja.. Vad var frågan förresten?”
Jag skrattade. Hon skrattade.
Ännu fler papper kopierades.

En minut senare var tankarna riktade mot alla kort på väggen igen.
Jag undrade om alla barnen var hennes.
Varför den andra såg så annorlunda ut jämfört med den förra.
Vilken tråkig arbetsmiljö hon hade.
Om det faktum att allt i detta lilla rum gick i samma färg, beige. Väggarna, stolarna, kläderna, håret. Till och med hennes personlighet var beige.
Är det möjligtvis hennes favorit färg? Eller var det bara en galen slump?
Och vem fan hade klippt hennes lugg?

Hon kollade på min adress. Hon sa att hon kände mina föräldrar. Och att hon skulle ringa snart.
Hon ställde sig upp. Jag fattade hinten. Tog henne i hand, la ner alla de kopierade papperna i väskan och tackade för mig.

Nu har det gått en vecka, och hon har inte ringt än.
Subba.