close to nothing at all
I Varbergs intensivavdelning är korridorerna gula & luktar död. Längs väggarna ligger gamla människor på sängar med hjul. Dom yrar och vrider huvudet fram och tillbaka. Jag vet inte om dom väntar på ett ledigt rum eller döden. Men dom skrämmer mig lika mycket för det.
Lite längre ner längs den gula korridoren ligger anhörighetsrummet. Där finns det en orange soffa och två fåtöljer. På en bänk ligger det tidningar om hundar & gamla bilar. I ett hörn står det kaffe och ett fat med kakor. Det är aldrig någon som äter av dom kakorna. Det är liksom underförstått att ingen är där för att fika.
I bilen hem satt vi tysta. Precis lika tysta som vi skulle vara resten av den söndagen och en bit in på måndagen. Istället för att prata isolerade jag mig i duschen. Jag stod där i 30 minuter den kvällen. Tänkte att ju mer och ju hårdare vattnet slog mot mina axlar, ju mindre ont skulle det göra. Ville få bort sjukhuset, ambulansföraren & lukten av död från min kropp. Men det spelade visst ingen roll hur mycket duschcreme eller schampo jag använde.
Lite längre ner längs den gula korridoren ligger anhörighetsrummet. Där finns det en orange soffa och två fåtöljer. På en bänk ligger det tidningar om hundar & gamla bilar. I ett hörn står det kaffe och ett fat med kakor. Det är aldrig någon som äter av dom kakorna. Det är liksom underförstått att ingen är där för att fika.
I bilen hem satt vi tysta. Precis lika tysta som vi skulle vara resten av den söndagen och en bit in på måndagen. Istället för att prata isolerade jag mig i duschen. Jag stod där i 30 minuter den kvällen. Tänkte att ju mer och ju hårdare vattnet slog mot mina axlar, ju mindre ont skulle det göra. Ville få bort sjukhuset, ambulansföraren & lukten av död från min kropp. Men det spelade visst ingen roll hur mycket duschcreme eller schampo jag använde.
Jag tänker fortfarande på den gula korridoren.
