Ge mig.

Namnlös fashiondude.

Tog en tur till Ullared & besökte Ge-Kås häromdagen. 
Utöver hagalna människor, trehundratusen schampoflaskor & en oändlighet utav köer, så mötte vi sveriges sötaste Morgan. Han var glad och sa att nästa vecka är han med extra mycket på TV.

Mamma ville ta en bild. Jag ville gå därifrån.

Tog en spontan tur till Freeport med Sanna för ett
very important people-möte med resten av grädden.
Åt lite snittar, drack lite drinkar & njöt av prissänkt fashion.

Kvällen tog vidare på Karma. Åt sallad, pratande framtid & lekte
Pest eller Kollera. 
Som avslut på veckan blev det lite förlöjligande av Paula Roberto i biostolen.

Helt OK söndag, helt OK.

Det var tyst. Alla sov, alla utom jag.
Jag hölls vaken av att telefonen ringde. Tre gånger hade den hunnit ringa denna onsdagsnatt. Jag vågade inte svara. Jag var rädd att det hade hänt något. Tänkte på farmor & farfar. Jag ville inte vara den första som hör.
Då lät jag hellre telefonen ringa.

Det blev tyst. Vinden vinde inte längre. Huset knakade inte mer. Tystnaden var överallt. 
Kände mig liten. Svag. Hemsk.
Jag hatade mig själv för att jag inte vågade svara.
Nästan lika mycket som jag hatar när telefonen ringer en onsdagsnatt. 

Telefonen ringde en fjärde gång. Pappa svarade. "Jag kommer" sa han.
Och plötsligt var huset lika tyst igen. Knäpptyst.

Lurar mig själv lite. Det är allt jag gör.

Bild lånad från NotebookDoodles.

Kände mig lite likgiltig.
Bestämde mig.
Kände mig mer likgiltig.
Ångrade mig & trotsade mig själv.
Total & utter failure
Nu är jag både likgiltig & lite deprimerad.

Sacha, fashiondude.

Vaknade, förlorad morgon.
Regn, skoskav.
Buss, hoppet, diss, söndrigt paraply.
Linnéas, rövarhistorier, Vapnet, Du & jag.
Fruktkringlor, fel buss, skratt.
Rätt buss, politiker från Kosovo, mer regn.
Hem.

November. Den första av trettio.
Och prognoserna är goda.